Viterskalsstugan tur och retur

Då jag skulle redigera dessa bilder visste jag inte alls var jag skulle börja. Från början? Eller kanske mitt i? Det hela kändes nästan överväldigande. Så många känslor och upplevelser fångade i alla dessa foton. Den här vandringsresan har vi sett framemot så länge. Dels på grund av att det var vår enda gemensamma semester denna sommar, men också för att vandra är något alldeles speciellt för mig. Något jag inte kan beskriva med ord. Men känslan, den är magisk. Så, låt oss börja vid kundsledens början. Solen sken efter en åskskur och vi skulle snart komma upp till kalfället. Med bergstoppar så långt ögat kunde nå och till en natur som exploderade av grönska. Så vackert att det kändes som en dröm. 
 
 
 
Vår plan för dagen var att ta oss till Viterskalet, en stäcka på 11 kilometer. 
 
 
 
Efter vägen stannade vi och pratade med flera andra vandrare. En efter en uttryckte sin förundran för hur Sveas lilla kropp kunde orka så långt. Men Svea, hon har nog bättre ork än vad både husse och matte har tillsammans. 
 
 
Då vi tillsist kom fram till Viterkalsstugan hade det gått fem timmar sedan vi startade, och jag var övertygad om att jag skulle somna direkt. Men i stället låg jag vaken länge, länge. Jag tänkte på vår förlovning som just ägt rum. På allt vi upplevt under dagen och på hur vi skulle göra morgonen därpå. Utanför tältduken porlade bäcken och gräset prasslade av något djur. Hörde du? Frågade jag Tomas. Men han sov och snart somnade även jag, i samma sovsäck som vår fyrbenta stjärna. 
 
 
På morgonen vaknade jag väldigt tidigt. Jag såg solen stiga över en bergstopp och väckte sedan Tomas med nyponsoppa som jag kokat i spritköket. Vi bestämde oss för att gå mot bilen i stället för att fortsätta längre in i bergen. Det skulle bli åskoväder och vi kände oss redan väldigt nöjda. 
 
 
 
Runt om oss hopade sig molnen och vi sa hejdå till viterskalet med raska steg. Ett par kilometer kvar till bilen öppnade sig himlen och åskan mullrade så att det dånade... Men vilka underbara dagar vi haft, Tomas, Svea och jag. Vi längtar redan till nästa gång! 



Ammarnäs till Gajsatje

 
Dagarna går och snart är det en månad sedan vi befann oss i Ammarnäs. Sedan dess har en hel hög med bilder bara väntat på att publiceras, men eftersom att några ändringar i bloggdesignen drog ut på tiden har de fått ligga där. Men nu ni, nu är jag tillbaka! 
 
Dagen efter vår tur till Aigertstugan gick vi ut med siktet inställt på Gajsatje - en utav de toppar ni kan se på den nedersta bilden i föregående inlägg. Precis som dagen innan värmde solen från en klarblå himmel och synen av snö efter en lång och svettig väg upp till kalfjället fick oss alla att bli löjligt lyckliga! Utsikten var magisk och vi bestämde oss för att stanna för lunch. Vi var då halvvägs till toppen, så Tomas och jag bestämde oss för att fortsätta vår vandring medan de andra stannade kvar. Vi gick och gick. Vindarna blev allt kraftigare och stora regnmoln, som nu kändes overkligt nära våra huvuden, började hopa sig. Att ge upp var inte ett alternativ och tro mig då jag säger att utsikten var väl värt det! Från toppen kan en se hela vägen till Norge, vilket jag faktiskt glömde att ta kort på (hur är det ens möjligt?). Vi stannade bara en liten stund innan vi blev tvugna att skynda oss tillbaka till de andra. 
 
Senare samma dag grillade vi middag och marsmallows intill Tjulträsk - googla så förstår ni varför jag säger att jag inte hade tackat nej till att grilla där igen och igen. Vi såg hur solen gick ner mellan bergstopparna och tackade varandra för en underbar helg. Dagen därpå skulle vi åka hemåt igen, nöjda och härligt möra i kroppen. Nya planer har redan börjat smidas...



Det kallas kärlek

 
En kväll i Turkiet åt vi middag bara Tomas och jag, högt upp i bergen med den mest fantastiska utsikten. Men vad spelar det egentligen för roll då han sitter framför mig. Ögonen som glittrar av små tårar och leendet. Det där leendet. Så lycklig hoppas jag alla får vara.