Novell: Om du bara visste Del 2

Har ni något minne av första delen av novellserien som är början av Yra och Arons olika historier om vänskap, kärlekstrassel och hur det är att gå i den helt vanliga gymnasieskolan i mitten av Sverige?, om inte så kan ni läsa den HÄR. Andra delen har ni här:

Yra:
Jack kisar mot solen, lagar till sitt mörka hår som redan är perfekt och lutar sig sedan tillbaka igen, blundandes mot solen. Vi har varit tysta sedan vi satt oss där på det allmänna trä däcket. Utsikten är havet, luften känns fuktig av värmen och i de små vindpustarna känner jag lukten av ett kompisgängs picknickmat. Jag kollar på honom, utan någon blick tillbaka. Han är perfekt. Hela han är perfekt. Det har han alltid varit. Och jag kan inte förstå att han är min. Jag kan inte förstå vad alla menar då de säger till mig att han inte alls är sådär perfekt.

Aron skickar roliga historier till min iPhone. Roliga historier som fått oss att lägga oss på trägolvet i hans rum av skratt. Nu är inte Aron här och jag försöker dämpa skrattet som är på väg. Det är först i det ögonblicket Jack sätter sig upp och riktar blicken mot mitt håll. Fundersamma, ja nästan irriterade blå ögon möter mina. Armarna läggs automatiskt i kors över bröstkorgen, som om han frös, och fortsätter titta på mig. Han behöver inte säga ett ord för att jag ska förstå vad han menar. "Det är från Aron" säger jag med ett tonfall som betyder att det är precis som om jag skulle fått smset från min mamma. Mobilen lägger jag i väskan så att han ser det. Jag kan svara sen. Om jag hinner. Just nu är jag med världens bästa kille. Sedan ger jag honom en snabb puss på läpparna. Det smakar mint. Och nu har jag nästan beskrivit allt jag uppfattat med mina sinnen. Syn, hörsel, lukt, smak. Jag känner pirr i magen. Nu har jag beskrivit alla sinnen.

Aron:
Jag sitter ute på verandan och övar på gitarrläxan jag annars nästan aldrig lyfter fingret för. Det har blivit fredag eftermiddag. Jag väntar på Yra. Det är därför jag spelar, för jag vet att hon tycker om det. Yra skulle komma efter middagen hade hon sagt, själv hade vi ätit för minst en timme sedan. Min storebror, som var nybliven kock hade lagat något mamma kallade för festmåltid. "Det är ju fredag!" hade hon sagt då hon vek servetter i sin välstrykta kjol. Hon hade sagt det med ett leende som fick hennes blekta tänder att lysa. Vårt hus vette ut mot havet. Det ligger precis i en vik som gör det till det bästa badställena av dem alla. Huset är stort för en familj på fyra personer, har vit fasad och stora avslöjande fönster.

Då Yra slutligen dök upp bredvid dörrposten är jag mitt inne i en låt. Hon applåderade då jag hade spelat färdig. Hon var alldeles andfådd där hon stod. Hon måste ha cyklat fort. Som då vi var små och tävlade om vem som cyklade snabbast. Jag hade alltid vunnit. Sedan pratade hon oavbrutet om den där Jack i vad som kändes som alldeles för länge. Hon måste ha märkt hur obekväm jag var, allt annat vill jag höra henne säga, men inte just det där, för plötsligt avbröt hon sig själv. "Har du någon ny rolig historia?" sa hon och allt blev som vanligt. Så som det ska vara.



Novell: Om du bara visste Del 1

Här har ni lite fredagsläsning! Jag skrev en novell.


En gymnasieskola i mitten av Sverige. Hur speciell kan den vara? Inte speciellt speciell alls. Gjord av tegel och har inte några fler utsmyckningar än skokatrongen själv. En helt vanlig gymnasieskola i mitten av Sverige. För honom och henne har en sen vårtermin av andra läsåret tagit fart.

Yra är en tjej i den där väldigt vanliga skolan av tegel. Här är hennes berättelse.
Tio minuter kvar. Nio minuter kvar. Fortfarande nio minuter kvar. Mattelektion. Matematik. Kurs B. Att sitta koncentrerad vid nerklottrade skolbänkar en dag som idag är faktiskt omöjligt. Det skulle nog till och med vår gamla mattelärare tycka, om han nu vore i mina kläder. "I mina kläder" fick min automatiskt att tänka mig vår lärare i 60 snåret med stabil kropp i min ljusa topp och snäva jeans. Tanken gjorde att jag fnissade till.

Vid de axelhöga skåpen stod han och väntade på mig. Precis som vi hade bestämt. Jag smög mig upp bakom hans ryggtavla. Axlarna var breda och lätt solbrända. Han hade så lätt för att få färg och visade gärna upp den i sitt linne. Lockarna låg perfekt mot hans nacke. Den smala näsan hade också fått färg. Det la jag märket till direkt han vände sig om. Han heter Jack och är min. Min, min. Sa jag att han var min?

Aron är en kille i samma vanliga skola. Det här är hans berättelse.
Mattelektion. Det är min favorit och det känns synd att vi bara har lektionen två gånger i veckan. En på måndagar och en sista lektionen på torsdagar, som idag. Jag har försökt prata med Yra under snart sjuttio minuter utan något direkt svar. Vi sitter på vår vanliga plats, hon intill väggen och jag brevid. Medan jag har börjat med det nya kapitlet i boken har hon fortfarande inte bytt blad. Då klockan är slagen flyger Yra upp, precis som om hon räknat ner tiden av lektionen, säger hejdå så hastigt att om jag inte känt henne i flera år skulle jag inte haft en chans att uppfatta vad hon sa. Hon springer ut med små raska steg. Söt är hon faktiskt. Om det nu är tillåtet att säga så om sin bästa kompis. Yra heter hon ja. Och jag heter Aron.



EN LITEN NOVELL

Tidigare önskemål av en ny novell har ni här. Skillnaden mot för en vanligt kärleksnovell där killar med rufsigt hår tillslut blir tillsammans med tjejen är att den här lilla berättelsen är sann. Där jag är jag och ni får läsa om en dag i somras.


På en bänk mitt innanför Visbys ringmurar satt jag under en alldeles blå himmel. Bänken var byggd runt ett träd där en stor katt låg och latade sig.
Det hade gått flera år sedan sist men ändå hade jag lyckats komma ihåg miljön väl. Att jag var som förtrollad av de smala, krokiga och branta kullerstensvägarna, de gamla husen med små söta innergårdar som blomstrade i regnbågens färger har jag tjatat om förut. Och att inte tala om havet som glittrar ett stenkast bort.
Några djupa andetag och jag önskade att jag kunde andas in allt det fina.

Där jag satt kunde jag se ut över en av alla uteserveringar, en av dem där vi just hade ätit lunch, och på torget intill hölls det marknad varje dag såhär års. Allt från ringar som glänser ikapp med solen till sylt i små genomskinliga burkar. Själv minns jag det sistnämnda speciellt mycket.

Bordet närmast mig var på väg att plockas bort för dagen. Bordet med syltburkarna. Lådor bars till en bil med släp en liten bit bort i skuggan av en stor gammal slottliknande byggnad. Jag tror att jag fastnade med blicken utan att jag märkte det för då jag tänker efter kommer jag ihåg hur allt såg ut.
Jag fortsatte att titta även fast jag såg hur han med brunt lockigt hår, solbrända armar, gröna shorts, gympaskor och leende ögon såg åt mitt håll samtidigt som han bar saker fram och tillbaka (vad var det jag sa, jag måste ha tittat väldigt noga). Men att bära sakerna till bilen innebar också att han skulle gå förbi mig varje gång..

Jag sa "hej" en av gångerna, för vad hade jag att förlora? Han sken upp. Större än solen.

Där satt jag en stund till i min nya tröja och skavsår på tårna. Vi var just påväg därifrån då han (då jag säger han menar jag han med brunt lockigt hår, solbrända armar, gröna shorts, gympaskor och leende ögon) med bestämda steg gick mot något som såg ut att vara oss. Han kom närmare och jag flyttade säkert längre in på den lilla bänken och klämde fram ett litet mesigt hej igen. Den här gången gav han mig en lapp i handen med en snabb handrörelse, lika snabbt gick han därifrån.

Jag småskrattade och öppnadde inte handen försen senare då vi satt utanför muren och såg ut över havet. Överallt hade människor picknick, inte alls som här då människor ger förvånade blickar i samma situtation. Det var på baksidan av ett kvitto han hade skrivit sitt nummer. Siffrorna var lika krokiga som kvittot var skrynkligt. Vad var sista siffran?

Nästa dag kom. Det skulle bli våran sista dag i Visby, dagen efter det skulle vi åka vidare till andra delar av ön. Vi hade brottom men medan de andra gått ut och väntade på mig skrev jag i hemlighet mitt nummer i hörnet av en tiding och rev snabbt ut den lilla lappen, la den i fickan och sprang ut. De misslyckade försöken att tyda siffrorna dagen före fick mig att få dåligt samvete.

Då jag såg honom där vid torget den förmiddagen samtidigt som jag kände lappen mot fingrarna vågade jag inte. Det var först då vi var påväg hem den där sista dagen som jag själv gick dit. "Jag ska bara fixa en sak" hörde jag mig själv säga. Skulle jag ha tänkt efter så skulle jag ha beslutat att jag egentligen inte vågade. Nu gjorde jag det bara.
Där var han. Nog slog hjärtat nog medan jag låtsaskollade på smyckena. Vi hade egentligen brottom så jag vände mig om och gick över till honom. Jag tänkte att han säkert inte skulle känna igen mig men han sken upp i ett leende precis som förra gången och ett hej med den gotländska dialekten. Det var nu jag sa någonting som jag inte kommer ihåg men det var någonting med att jag inte kunde läsa siffrorna och så fick han min lapp. Jag välte nästan ner syltburkarna innan jag genant pep hejdå och med raska steg gick därifrån.

Jag hann bara runda hörnet innan mobilen plingade till. Gissa vem det var?