På jakt efter kantareller

Den här helgen har vi haft sällskap av pappas hund, Elvira.
En dag besökte vi skogen i hopp om att hitta kantareller...
 
Något som kan bli ganska tröttsamt...
 
...då det enda vi lyckades finna var dessa.
Men några kantareller kunde vi inte se skymten av. 
 
Tur att vi hade med oss matsäck!
 
Tillslut gav vi upp. Mörkret var ett faktum och Ica blev vår räddning. Morgonen därpå tillagade vi kantarelltoast på muurikkan i stugan. Det var grejer det! 
 
 
Hösten är här. Åtminstone som det känns. Den kom över en natt och fick oss att byta shortsen mot långbyxor och linnet mot tjocktröja. Strandhäng känns plötsligt avlägset, trots att det var precis vad vi ägnade tiden åt för bara några dagar sedan. Vardagen väntar runt hörnet och skolarbetet har jag påbörjat så smått för att ta igen det jag missar då vi vandrar. Höst och vardag som sagt. Tiden går så fort att jag har svårt att hinna med!



Morgon vid Degersjön

Vattenytan låg stilla och gräset, som fortfarande var blött efter den svala natten, glittrade nu i morgonsolen.
 
Omöjligt att motstå ett morgondopp. Och sällskap fick jag.
Svea däremot, har ännu inte förstått tjusningen i det hela.
 
Dessa dagar vill jag spara för att en kall januaridag plocka fram igen. Jag är en sommarälskare ända ut i fingerspetsarna. Men hösten, den är inte så tokig den heller. Speciellt inte då en har en kurs i hundens beteende och en vandring i Ammarnäs att se framemot! Men sommar, det får det gärna vara ett tag till.



Vad vore ett favvoställe om...

 
...en inte kommer tillbaka så fort chansen ges igen? Två dagar i rad har jag njutit av sensommarvärmen på Burehällorna. En dag med Tomas, nästa dag med Sara. Och hundarna förstås! Tänk att augusti skulle bli så fint. Det är det här jag kommer att minnas då jag tänker tillbaka på sommaren 2015.