En försmak av sommaren

 
"Den bästa tiden är nu" är något jag redan sagt ett par gånger, men detta. Detta! Solen värmer, blommorna blommar, våra kompisar har blivit föräldrar till en liten Levi och jag kan inte sluta le! De senaste kvällarna har vi stannat ute länge, Svea och jag. Som en bör, då det är för varmt för vantar och då solen lyser starkt till klockan är sent. Vi tar cykeln ned till älven, bara för att hon älskar det, och övar på apport om och om och om igen bara för att det glädjer mig att se någon så lycklig. Vi sätter oss i gräset och tänker att här stannar vi nog ett bra tag till.
 
 
Och så har agilitysäsongen börjat, hurra! Tre gånger har vi hunnit träna sedan Svea fick göra premiär för sisådär en vecka sedan och jag tror inte att jag tar händelserna i förväg då jag säger att det känns som att vi hittat vår grej! Tävlingsplaner? Tveksamt. Att agilityn just nu endast känns som en rolig träningsform och som en variation till promenaderna hindrar oss inte från att vilja få rätt grunder från början. För visst är det så det finns massor att öva på, och roligt är väl det. För egen del måste jag bli bättre på att läsa av henne för att se när fokusen börjar försvinna och då ta en paus, hon orkar inte särskilt länge och det kan nog bero på allt nytt. Senast vi tränade hoppade hon upp på tunneln istället för att springa genom den! Kan det vara så att vi tränat för mycket dogparkour på senaste tiden, haha?



Yabbadabbadooo!

Ut gick vi med siktet inställt på att knäppa ett gäng stiliga bilder på en stilig, nyfriserad Svea, men hem kom vi med en hel hög knäppa apport-foton istället. Betydligt skojigare om ni frågar henne! Jag börjar undra om det verkligen "bara" var tio centimeter päls som rök eller om det var något mer som hände där hos frissan. För visst påminner hon om den lilla valp hon var i somras, och jag tror minsann att hon också känner sig som en igen!
 



Och julen varar än till påska

 
Någonstans under all nysnö gömmer sig den där blommande krokusen som jag pratade om förut. Just precis, snö, ni läste rätt. Ett riktigt vinterlandskap var vad vi vaknade upp till i början av veckan som senare under dagen bildade en väldig sörja efter vägarna... Men för att inte vara den som klagar kan jag ärligt säga hur jag känner mig som en ny människa efter den här dagen. Solen, som inte synts till på flera dagar, värmde gott från en molnfri himmel och vi kom överrens om att det bästa sättet att ta tillvara på dagen var genom skogsutflykt! Med oss hade vi den självklara matsäcken, varm choklad och ihoprullade tunnbröd. Mmm! Och nu tänker ni kanske att "gör den människan inget annat än att äta smörgåsar doppade i varm choklad?" Hehe...
 
Då jag inte är på skogsutflykt eller så, ägnar jag dagen år ett stort och tidskrävande skolarbete (jämförelsevis med tidigare arbeten) där jag undersöker hur den fysiska inomhusmiljön påverkar barns lärande. Snart påbörjar vi vår sista kurs för terminen och jag kan knappt förstå hur fyra av sju terminer passerat så snabbt! I det här tempot kan jag snart kalla mig förskollärare.