Första vårtecknena

 
Vårkänslor i februari månad! Något jag kan vänja mig vid. Plusgraderna, ljuset, solen, fågelkvitter och ljudet av snön som smälter får mig att må bra. Något annat som får mig att bli alldeles varm inombords är era peppande ord i föregående inlägg. Tack! Ibland kan det vara bra att lätta på hjärtat och för en stund tycka synd om sig själv.



Vad är det för fel på mig?

 
Läkarbesök, efter läkarbesök. Det hela började med en smärta, som är svår att beskriva, under ett träningspass. Det var i vänster ben, just under knäskålen. Kanske minns någon av er, ni som hängt med länge. Jag hade precis börjat mitt sista år på gymnasiet då det hela tog fart. Jag ska försöka göra en lång historia, kort.
 
Till att börja med vill jag berätta anledningen till att jag skriver detta. Min blogg är en dagbok, kanske inte av den mest personliga sorten, men ändå en dagbok. Livet består utav bra och mindre bra stunder. Det här är en av dem stunderna. Mer personlig än ni är vana vid här.
 
Smärtan i benet blev bara värre och värre för varje dag som gick. Ett par dagar senare hoppade jag in på akuten med ett par kryckor. "Du har bara en inflamation, ta värktabletter och skippa kryckorna". Smärtan fortsatte öka. Att gå utan kryckor var inte ett alternativ. En hel månad passerade, och trots fem besök på akuten då jag samtliga gånger förklarade hur jag känner att mitt ben är brutet, fick jag inte en tid på röntgen försen den sjätte gången. Jag hade haft rätt. Det som hade börjat med en spricka, en utmattningsfraktur, hade nu utvecklats till en ordentlig fraktur. Hela benet var av, låg rätt, och hade börjat läka. Slapp därför gips, men fick en ortros. Jag behöver nog inte ens berätta vilken fruktansvärd månad jag hade gått igenom. Men detta skulle bara vara början...
 
Då jag äntligen mådde bra igen kunde jag bara inte vänta längre. Jag snörade på mig löparskorna och gav mig ut. Att springa är en otrolig frihetskänsla. Speciellt efter en lång period med brutet ben. Jag kände mig så lycklig, men det skulle inte dröja länge innan jag upptäckte en knöl längre ner på samma ben. Knölen visade sig vara ännu en spricka. Trots att det inte hann gå lika långt kunde jag nu inte ens ta en promenad. Varför hade jag fått två utmattningsfrakturer efter varandra?
 
 
Det är där vi står än idag. Mellan jobbiga utredningar, utan några slutsattser. "Vi har aldrig sett något liknande...", "men det är inte något farligt!". Compartment syndrom kunde vi utesluta i torsdags då de tog mått på musklernas tryck, och min smärta, genom slangar i benen samtidigt som jag skulle springa mig slutkörd på ett löpband. Av alla undersökningar var denna värst.
 
Antagligen är detta ingenting i jämförelse med vad vissa andra gått igenom. Men för mig är framförallt ovissheten fruktansvärt påfrestande. Men även det fysiska förstås. Nu är det bara att vänta och se vad som kommer här näst...



Detaljer, tvhörnan

Vad säger ni om en liten titt på vår tvhörna? Men bara en liten, för jag vill inte visa för mycket innan allt är klart. 
 
Efter ommöbleringen i och med tapetseringen trivs vi båda om möjligt ännu bättre! Vår tvhörna är på god väg till att bli något väldigt mysigt.. Därför tänkte jag att en sån där tjuvtitt kunde vara på sin plats. Jag tycker om att mixa material, blanda gammalt med nytt och para ihop flera olika mönster. En kontrast mot matsalsdelen i samma rum som är betydligt mer ljus. Personligen tycker jag att det blir mycket roligare och mer personligt att blanda stilar, än att köra samma stil rakt igenom, så länge det finns en röd tråd genom det hela.