Tankar om socionomprogrammet

En vecka har passerat och i det enorma skolområdet börjar jag äntligen hitta. Mest är det tankar om allt förutom skolan som snurrar runt. Ovanheten att vara utan all vardagslyx man tidigare haft. Längtan efter allt och alla där hemma. Det fruktansvärda 27 milen mellan min pojkvän och mig.



Men skolan då, plugget, föreläsningarna. Hur känns det? Första dagen med upprop i en stor folkfyllt aula, alla med ett okänt ansikte. Prestationsångesten som jag så lätt får dök snabbt upp och plötsligt kändes en dags jobb på någon förskola betydligt enklare om än det också kan vara påfrestande. En lång förstadag och flytten till studentrummet på det. Jag var knäckt.

Det hela är såklart annorlunda mot för tidigare skolår. Tidigare tänkte jag att föreläsningarna skulle vara hemskt långtråkiga men även fast de är av väldigt varierad kvalite går tiden rätt snabbt. Mycket hänger förstås också på eget ansvar vilket jag förmodar kommer sättas allt mer på prov. Nu har man inte heller alls samma relation till en läraren som tidigare.

Sammalagt är vi ca 95 blivande socionomer. Alla jag hittills träffat och pratat med har som jag tidigare skrev varit otroligt trevliga och sociala. Redan första dagen kunde jag konstatera det, och för var dag som går känns just det bättre och bättre. Vi är nu uppdelade i två grupper, två klasser liksom. Förutom under föreläsningar är det dessa klasser som gäller, där vi också är uppdelade i basgrupper. I basgrupperna har vi just blivit tilldelade olika ämnen och påbörjat ett arbete. I vår grupp undersöker vi åldrar och ska finna artiklar som passar olika teman under ämnet ålder. Vi har då valt att inrikta oss på barn med speciella behov. Ni som har läst barn och fritid som jag skulle också känna igen mycket av det vi får lära oss, även fast det hela är på en högre nivå än tidigare.

Om 3,5 år hoppas jag att jag kan kalla mig socionom. Jobbar som kurator eller med problemfamiljer. Så känns det nu. Och då jag tänker efter känns det lätt värt det.



Det är helg och jag mår aldrig så bra som då <3





Hem ljuva hem?



I ett studentrum inte långt från universitetet bor jag. Redan möblerat, men utan varken dusch och kokvrå. Duschen delar jag tillsammans med fem andra okända studenter där främmande hår ligger på golvet. Köket delas förstås också. Där bacillskräcken sätter fart. Nyss hittade jag en kökskniv bland kruttorra blommväxter på fönsterbrädan. Jag trivs inte så bra. Ändå har jag kallat det "hem".
Skolan däremot och alla de jag hunnit prata med är så trevliga det bara går att vara! Nollningen är också igång med pinsamheter på stan och festligheter igår, klädda i nerklottrade tshirtar.