Morr morr.

 
Jag försökte faktiskt se lite läskig ut där upptill i högra hörnet, höhö. Jag hade i alla fall bestämt mig för att ett stort och oskyldigt leende inte passade till temat. Hm. Någon korsning mellan jungelmänniska och vampyr som sagt, när att min första plan inte gick att utföra. Kladdade på lite svart runt ögonen i bilen samtidigt som lösögonfransarna ramlade av. Nu kan ni i alla fall inte kalla mig söt. Njanja..




THIS IS HALLOWEEN


Skrämde ni någon igår? Jag vet inte om jag lyckades men jag blev minst sagt skraj! Tjejskrik, och skratt. Jag måste överleva skräckfilmer en gång varje år, det vet jag. Emelie som fyller år på söndag fick höra på skönsång, öppna presenter och dessutom borde hon ha fått pris för bra utklädnad! Själv såg jag ut som..en trött vampyr? Utan "blodet" såg jag mer ut som en vild jungelmänniska. Typ Robinson.




Novell: Som i en saga

Skrammlet från postlådan utifrån ekar mellan husets väggar. Suckar som övergår till tysta snarkningar hörs från övervåningen. Barfota springer jag ut i hallen, letar förgäves efter ett par skor men springer ut i det glittriga gräset - barfota. Det sticks och rökmoln väller ut genom munnen.
Lika fort är jag tillbaka i värmen med breven hårt omsluten av frusna händer. Ett färgglatt brev och med din personliga handstil där du stavat mitt namn, Signe. Bokstäverna är stora, precis som vanligt, du hade generat kallat dem för kråkfötter. Baksidan är märkt med avsändarens namn, ditt namn, Benjamin. Viskningen kittlas mot tungan.

På tunna papper har du skrivit meningar som täcker varje litet hörn, varje liten yta. En fråga börjar du med, "kommer du ihåg?". Det är som skrivet i en gåta men jag vet precis vad som ligger bakom raden med bokstäver. Det var den där dagen då hösten plötsligt hade kommit över natten. Kylan hörde dit. Årets sista picknickdag kallade vi den fredagen. Två överfyllda kassar från mataffären och en stor filt sen var allt klart för start! Sen, mitt i allt kom du. Egentligen la jag inte märket till dig där du stod bakom några killar med självsäkra ansikten. Din röst var inte alls lika mörk och stark som de andras när ni hade tagit plats tillsammans med oss. Vi var omgiven av baugetter, frukt och pålägg man annars bara åt när man sov på hotell.

Det var då molnen kom och regndroppar började falla från himlen jag såg dig på riktigt. Vi alla skulle åt olika håll, förutom Benjamin och jag. Jag var nära att ramla, snava över mina egna fötter och gång på gång klev jag i gropar av regnvatten. Din närhet gjorde mig nervös. Jag kände inte igen mitt eget handlande. Du var inte som de andra jag kollade efter. Det var någonting som var annorlunda men jag kunde inte sätta fingret på vad. Du var ett huvud längre och runt halsen var en stor halsduk virad. Du var fin. Är fin.

När vi kom fram till grinden, med den handmålade skyllten där den vanliga välkommsttexten "välkommen" prydligt är skriven, gav du mig en kram. Det kom så hastigt att ett oj slank ur mig innan du började skratta. Med en snabb rörelse hade jag en lapp i min slutna hand. Sen stod du kvar ända till jag stängde börren och regnet bakom mig.

Det var omöjligt att tyda vad som stod på lappen. Bläcket hade flytit ut och inte ens förstoringsglaset jag hade fått när jag lekte detektiv som litet kunde lista ut orden. Jag försökte en gång till. Och en gång till från skenet av sänglampan. Jag måste ha somnat mitt i allt. Men ljudet från postlådan morgonen efter hördes tydligt genom fönstret jag hade på glänt, och med ett ryck stod jag på fötter och såg dig gå över gatan. Jag rusade ner för trappen utan att ens tänka. Ut i hallen, ut genom dörren och ut i morgonluften. Jag gjorde minsan entré med att snubbla på grusgången, men för första gången kände jag knappt smärtan av alla små stenar utan mer av den känslan att sjunka genom jorden. Du sträkte mig din hand och jag höll hårt i den. "Jag far hem i morgon" Din röst var fylld av besvikelse. "Du är fin". Orden förvånade mig själv men jag ångrade ingenting för nästa sekund ekade orden från dig.

Hallspegeln gjorde att jag stannade upp. Jag granskade mig uppifrån och ner. Jag var klädd i pyjamasen med rosa hjärtan, den som är alldeles för kort i både ben och ärmar. Sminket var något som skulle passa halloween. Han kunde knappast ha missat det. Kinderna hettade men nu kunde jag inte vänta längre för i handen höll jag ett färgglatt brev. Precis som nu. Nu när hösten är här på riktigt och trädens alla löv ligger på backen. När brevens ord gör att musklerna stelnar av längtan, ja hur bra kan då nästa sommar bli? Efter nätter med tårar och väntan som känns för lång är breven från honom de bästa som finns. I drömmarna är det sommar och snart står vi där igen. Benjamin och jag. Som i en saga.

Novellerna skrivs av mig och får inte kopieras.