Då jag berättade för er att jag hade tagit beslutet att hoppa av högskolan lovade jag samtidigt att dela med mig av min plan under ett senare tillfälle. Nu tänkte jag göra det.

Långt innan jag ens fick beskedet att jag var antagen på socionomprogrammet drömde vi oss bort. Tomas och jag pratade varje kväll i telefon med pirriga röster. Vi pratade om hur mycket vi längtade efter en lägenhet, hur väldigt gärna vi ville vara tillsammans med varandra varenda dag och om hur bra allt skulle bli. Jag skulle studera och han skulle jobba. Vi hade en plan.

Skolan blev för mig en trygghet. Det var det enda vi hade i Umeå. Tomas som just gjort sin sista arbetsdag och flyttat in i vår lägenhet hade inte fått något napp i jobbsökandet. Ovissheten om vad som skulle hända om, om jag avslutade studierna gjorde att jag motvilligt höll mig kvar. Jag kan erkänna att bristen på engagemang syntes i resultaten.

Slutspurten av första terminen låg framför mig och en lång lista på dyra böcker skulle köpas. Men jag orkade inte mer. Jag ville inte mer.


I dagsläget bor vi under vardagarna hemma hos mina föräldrar. Lägenheten har vi precis sagt upp och jag har återigen börjat arbeta inom vikariepoolen igen. Det här var nämligen första steget i vår plan och det har gått riktigt bra. Den tryggheten att veta att jag har jobb om jag bara vill är jag så otroligt tacksam över.

Ni undrar säkert också vad Tomas gör. Vi var givetvis båda delaktiga i beslutet och vår nya plan. Han har fått jobb hela sommaren flera mil från mig då vi återigen tvingas vara åtskillda måndag till fredag..

Till hösten kommer jag fortsätta springvicka och Tomas kommer antingen att arbeta inom vikarepoolen för kök eller börja en ettårig utbildning. Om vi får drömma flyttar vi då också in i en mysig liten lägenhet där vi kan bo in oss och slutligen kunna känna "äntligen hemma".

Det här har varit en lärorik resa. Snabbt har det gått men så mycket vi har lärt oss! Jag står fortfarande fast vid att jag gjorde rätt beslut. En utbildning är så pass viktig att jag vill känna mig hundratio procent redo. Det dröjer ett tag till dess att jag är där, men den dagen kommer. Den kommer.

Som liten önskade jag mig en kompis som också hade sin födelsedag sin fjortonde maj, sen träffade jag Fia! Våra tjugo år skulle firas, och firas gjorde det! I en matsal flödade inte bara musiken utan också nostalgin från mellanstadiediscona. Kvällen blev lyckad och ännu en gång vill jag berätta hur fina vänner vi har! Superfina. Två bilder räcker, för det man inte ser mår man inte heller dåligt utav hehe.

Jag fick nog den finaste presenten man kan få av mina tjejer.. ni ska få se!

Idag vaknade jag upp till sång, tårta och presenter, därför att idag fyller jag 20 år!

Solsken och valborgsmässoafton. Vänner och engångsgrillar, där vi hemma hos Henrik och Karro pratade gamla minnen och hade det mysigt. Våren, som är senare än någonsin, är nog här nu.







Ett par skarpa bilder, om än inte på alla..

Idag har vi haft en supermysig dag hemma hos pappa med bästa sällskapet, bus i lekparken och godaste maten. Grillspett, och efterrätt. Min familj är helt underbar. Något annat underbart är de sju månaderna Tomas och jag varit tillsammans idag.





Bilder från valborg dyker upp under morgondagen!

Där sa jag det, pang på bara. Jag är inte längre en student, inte en färdigutbildad socionom om tre år men jag är glad.

Det började då utbildningen precis tagit fart. Det måste ha varit då vi hade besök av föreläsare från fältet och jag insåg att jobbet som socionom inte var som jag förväntat mig. Eller då jag plötsligt kom på att jag vill resa och ha kul. Eller då våra lärare rakt ut säger att man bör vara både äldre och ha erfarenhet innan utbildningen. Hela den här processen var för mig otroligt påfrestande och orsakade att jag aldrig kunde gå in i skolarbetet helhjärtat. Mitt tvekande var ingen bra blandning med det höga tempot. Samtidigt var jag rädd för vad andra skulle tycka, och vad som skulle hända med allt. Men tillslut, efter säkert hundra telefonsamtal med mina föräldrar tog jag beslutet. Det blev fel och jag är inte redo. 

Jag har inte misslyckats, jag har lyckats komma ett steg närmare vad jag verkligen vill göra. Jag har en plan. En plan ni ska få ta del av senare. Klok av nya erfarenheter är jag nu så jäkla redo för nya äventyr!

En dag som idag, sysselsatt med tvätt hela dagen lång, hade jag inga höga förhoppningar om. Men då jag motvilligt stiger upp STÅR SKORNA JAG DRÄGGLAT ÖVER PÅ KÖKSBORDET! Perfekta, men för dyra har jag konstaterat varenda gång jag stegat in i butiken. Men Tomas din luring, tack!! Jag älskar dig och jag älskar födelsedagspresenten jag fick i förskott!

Finns det fortfarande ett intresse av att se min shopping?





Under helgen har jag myst med vänner, mamma och syrran hemma. Hemma i Skellefteå. Och så här är det, shoppar man med mamma gör man det ordentligt. Jag som har sådan tur att bli bjuden på inget mindre än två utlandsresor köper sommarkläder för fullt, trots snön ute. Jeansshortsen från vila är ett jättetips! Skönare får man leta efter faktiskt.

Nu finns det inte längre några ursäkter till ett stökigt skrivbord! Meganöjd! Frågan är om jag är gladast över att få upp något på våra annars nästintill kala väggar eller det faktum att det är jag som utan tvekan grabbar tag i sticksågen och borrmaskinen och inte Tomas. Där i klänning kände jag mig både tuff och cool som ni säkert förstår.

Ordet "hem" har fått sig krångliga definitioner. Hem till Umeå. Hem till pappa. Hem till mamma. Det var där, hemma hos mamma, som vi hade långfredagsmys. Att befinna sig mitt i veckan, omsluten av skola och måsten hinner man inte riktigt stanna upp och tänka efter. Men nu kröp längtan och saknad upp över armarna. Äntligen fick jag krama om mamma, Julia, mormor och Kalle. Dessutom åt vi sån mat som en fattig student vanligtvis inte äter. Potatisgratäng, kött och ja den godaste tårtan i världen. Marängtårta med grädde och hallon. Ni skulle bara veta. Det var presentöppning och blommor då två födelsedagar skulle firas, mormors i efterskott och Julia i förskott.




Nu är vi återigen i snöiga Umeå. Tillbaka från mindre snöiga Skellefteå och tillbaka från Ikea. Delar till ett badrumsskåp ligger utspritt över vardagsrummet. Det lär inte bli långtråkigt under de sista lediga dagarna.

Vår soffa är på plats och vi är så nöjda. Jag vet precis exakt hur jag vill att rummet ska se ut i slutändan.

Vi hade ett bord bokat för två på restaurang igår. Där jag satt mittemot den underbaraste med tindrande ögon i skenet från levande ljus och därefter gofika på ett café. Efter pussar i biosalongens mörker gick vi hand i hand hem till oss och kysstes igen under den stjärnklara himlen då mars månad blev april månad. För då exakt ett halvår tidigare blev vi Vi. Inget aprilskämt. Jag älskar dig verkligen.

Linn - "Hej Nathalie! Jag läser och läser och läser din blogg
och har gjort sen 3 år tillbaks tror jag.
Kan inte få nog av den, så fin och världens bästa texter.
Jag tycker så mycket om din blogg ska du veta.
Och jag gillar den för att du inte är en såndär tjej
som uppdaterar bloggen bara för att,
utan skriver när du faktiskt har något vettigt att berätta eller visa.
Och som jag uppfattat det har du ganska mycket läsare.

Jag är lite lik dig med det där uppdaterandet,
skriver när jag själv vill och när jag har något att skriva.
Men jag har inte så många läsare och
jag önskade att jag hade åtminstone kanske 100 varje dag.
Vad ska jag göra för att få fler läsare? Är den för tråkig? Hjälp! Tack på förhand. :)"

Hej Linn och tack snälla! Det pirrar alltid till i magen då jag har turen att få något sådant här i kommentarsfältet!
Mitt bästa råd är det klassiska rådet; kör ditt egna race! Varför bloggar du? Själv gör jag det för att spara minnen och för att det roligt förstås. Att jag då har dem som läser och lämnar kommentarer, eller att jag får höra ute att någon följer just min blogg är för mig bara en bonus. Jag känner inte längre pressen att måsta blogga ofta, utan jag gör det helt och hållet på eget initiativ. Det är väl så det ska vara? Åter igen, kör din grej och haka inte upp dig vid antal besökare. Själv kollar jag aldrig statestiken. Läsarna kommer då de ser att du brinner för det du gör.

Hoppas att du fick svar på frågan, kram :)

Blommor, blommor, det har börjat växa blommor! Efter att ha satt mig rakt pladask på den leriga marken några hus bort fick jag med mig en minibukett hem. Åh, det här är ju värt att fira!